Varför detta behov?
Det är underligt... men varför är det så att så fort vissa människor är nere, mår dåligt, är down, söker sig till alkoholen?
Den bedövar! Mmmmmm jovisst, för stunden ja, men hur blir det sen då?
Varför är det så att människor tycks tro att man blir lyckligare av att berusa sig?
Jag blir bara så trött... alla människor med något annat än ludd mellan öronen vet att man inte löser sina problem med alkohol, det enda man löser är att man står där dagen efter med världens jävla baksmälla, och ångest över alla pengar man brände på krogen kvällen innan. Men problematiken kvarstår.
Jag har ibland funderat i mitt stilla sinne på om det är så att människor helt enkelt inte vågar ta tag i sig själva, utan väljer den enkla utvägen istället. Vad är det som gör att man inte vågar känna smärta idag?
Smärta är en del av livet, precis som lycka, sorg och glädje.
Känner man inte det ena så ger det inte mycket att känna något av det andra!
Lever människan av idag enbart för stunden?
Jag tycker mig ana den tendensen allt oftare bland människor i min omgivning, inte bara bland mina bekanta utan också bland de människor som man hör prata på bussen, i affären eller på stan.
Det är precis som att dom tror att om dom bara låter bli att handskas med ett problem idag, så har det magiskt försvunnit tills imorgon! Och jag kan i min vildaste fantasi inte förstå det resonemanget...
Och ett stort problem tycks också vara detta behov av ständig bekräftelse.
Varför kan man inte bara vara nöjd med den man är???? Varför går världen under om man inte ständigt blir bekräftad av andra? Är vi så osäkra på oss själva idag att vi måste höra från vänner, släktingar, chefen att vi är bra och duktiga?!
Jag kan inte begripa det... det spelar väl för tusan ingen som helst roll vad alla andra tycker och tänker, det viktiga är väl vad man själv tycker och tänker om sig själv och sina prestationer.
Fast det är klart, om man än nöjd med sig själv så kommer väl jantelagen och slår en på käften, för man ska för allt i världen inte tro att man är förmer än nån annan.
Det är väl inte så särskilt konstigt att människor mår dåligt när det ständigt pratas om vad alla andra tycker, tänker och anser att man själv ska tycka, tänka och anse.
Man får varken känna som man vill, tänka som man vill, eller göra som man vill, för då blir man nedtryckt i skosulorna av "alla andra".
Jag spyr på detta resonemang, bokstavligt!
Men jag är väl en alien som kör mitt eget race, och dessutom har mage att må bra och vara nöjd med den jag är och det jag gör. Jag borde skämmas!!! Ställas inför rätta och med hjälp av giljotinen bli ett huvud kortare. Spärras in på mentalsjukhus kanske? Eller varför inte frysas ut från hela samhället? Det borde väl vara ett lämpligt straff för detta oerhört oförskämda beteende!
//Celaeno
Den bedövar! Mmmmmm jovisst, för stunden ja, men hur blir det sen då?
Varför är det så att människor tycks tro att man blir lyckligare av att berusa sig?
Jag blir bara så trött... alla människor med något annat än ludd mellan öronen vet att man inte löser sina problem med alkohol, det enda man löser är att man står där dagen efter med världens jävla baksmälla, och ångest över alla pengar man brände på krogen kvällen innan. Men problematiken kvarstår.
Jag har ibland funderat i mitt stilla sinne på om det är så att människor helt enkelt inte vågar ta tag i sig själva, utan väljer den enkla utvägen istället. Vad är det som gör att man inte vågar känna smärta idag?
Smärta är en del av livet, precis som lycka, sorg och glädje.
Känner man inte det ena så ger det inte mycket att känna något av det andra!
Lever människan av idag enbart för stunden?
Jag tycker mig ana den tendensen allt oftare bland människor i min omgivning, inte bara bland mina bekanta utan också bland de människor som man hör prata på bussen, i affären eller på stan.
Det är precis som att dom tror att om dom bara låter bli att handskas med ett problem idag, så har det magiskt försvunnit tills imorgon! Och jag kan i min vildaste fantasi inte förstå det resonemanget...
Och ett stort problem tycks också vara detta behov av ständig bekräftelse.
Varför kan man inte bara vara nöjd med den man är???? Varför går världen under om man inte ständigt blir bekräftad av andra? Är vi så osäkra på oss själva idag att vi måste höra från vänner, släktingar, chefen att vi är bra och duktiga?!
Jag kan inte begripa det... det spelar väl för tusan ingen som helst roll vad alla andra tycker och tänker, det viktiga är väl vad man själv tycker och tänker om sig själv och sina prestationer.
Fast det är klart, om man än nöjd med sig själv så kommer väl jantelagen och slår en på käften, för man ska för allt i världen inte tro att man är förmer än nån annan.
Det är väl inte så särskilt konstigt att människor mår dåligt när det ständigt pratas om vad alla andra tycker, tänker och anser att man själv ska tycka, tänka och anse.
Man får varken känna som man vill, tänka som man vill, eller göra som man vill, för då blir man nedtryckt i skosulorna av "alla andra".
Jag spyr på detta resonemang, bokstavligt!
Men jag är väl en alien som kör mitt eget race, och dessutom har mage att må bra och vara nöjd med den jag är och det jag gör. Jag borde skämmas!!! Ställas inför rätta och med hjälp av giljotinen bli ett huvud kortare. Spärras in på mentalsjukhus kanske? Eller varför inte frysas ut från hela samhället? Det borde väl vara ett lämpligt straff för detta oerhört oförskämda beteende!
//Celaeno
Att tiga är Silver, att tala är Guld?
Ska man rädda en vänskap som är nästan lika gammal som en själv, trots att vännen man en gång hade har ersatts av något lika falskt på ytan som kattguld?
Ska man förlåta ett svek som satt djupare spår än något annat vännen dit intills gjort, trots att det inte kommit ens en antydan till ursäkt för handlingen?
Nu finns det dom som hävdar att man inte kan be om ursäkt om man är omedveten om att man har handlat galet. Men om man inte är "medveten" om att man sårar en annan människa genom att strunta i att lyssna när denne är ledsen och mår jätte dåligt, vad har man då för grunder till att kalla sig själv för en vän???
Och finns det då överhuvudtaget någonting kvar att basera en vänskap på?
Tystnad säger många gånger mer än det ord som är sagt.
Jag anser nog någonstans att min tystnad borde tala sitt tydliga språk, trots att den tydligen inte gör det...
Många kanske anser att detta är den feges utväg, och jag varken fäller eller friar deras åsikt i mitt fall. Jag har helt enkelt inte beslutat mig för hur jag ska göra än... För att då inte råka säga eller göra något ogenomtänkt som jag förmodligen skulle ångra bittert i efterhand, så väljer jag eremitens väg tills jag bestämt mig.
Hela situationen gör mig fruktansvärt ont, och så länge jag låter känslorna styra istället för förnuftet så tänker jag hålla avstånd.
Jag frågar mig ibland om det finns något kvar för mig att hämta hos en människa som raderat hela den person som jag från första början blev bästa vän med?
Vad har jag att vinna av en vän som inte är sann mot sig själv?
Finns det överhuvudtaget något utbyte kvar i något som inte längre är genuint?
Vi har det sista året blivit så totalt olika, som främlingar för varandra.
Jag är varken ytlig eller matrealist... jag skiter (och har alltid gjort det) högaktningsfullt i det senaste modet, tycker att det är rena rama idiotin att lägga hutlösa pengar på en platt-TV, och jag fullkomligt avskyr skitsnack och skvaller!
För mig är det vad man är utrustad med mellan öronen och i hjärtat som är det viktigaste hos en människa, och även hos mig själv. Något som jag fram tills i januari i år trodde att vi var två om...
Ändå tycks ovan nämnda drit vara de enda samtalsämnen värda att diskuteras nu mera.
Jag frågar mig helt ärligt, vad är det egentligen jag vill rädda?
Minnen, eller önskedrömmar?
Jag älskar den du var/är, inte den du valt att låtsas vara...
//Celaeno
Stressa mindre så lever du längre!
En sak som fascinerar mig och samtidigt gör mig både smått förtvivlad och extremt irriterad (härlig mix, jag vet) är den oerhörda stress som vårt samhälle bygger på idag.
Allting ska ske nu med en gång eller helst redan igår, annars går hela världen under. Eller Gud förbjude, livet stannar!
Det finns ingen tolerans, inget tålamod (vare sig med en själv eller andra!) och framför allt ingen som helst acceptans för händelser eller människor som inte levererar på DIREKTEN. Oavsett vad det handlar om!
Och det blir bara värre och värre för varje år som flyger förbi.
Hand i hand med detta fantastiska fenomen går givetvis kraven och alla måsten som bara blir strängare och fler och fler. Tillslut har dom vuxit från ett gruskorn till ett helt berg av "Jag ska bara och jag måste, annars..."
Klarar man då tillslut inte av den fullkomligt ohållbara situation man har satt sig själv i, jaa då är man "förlorad".
Alltså ärligt talat, alla människor som är vid sina sunda vätskor vet att stress i alla dess former och skepnader (även sk. positiv stress) är rena döden för kropp och själ.
Forskare, läkare etc. är alla "överens" om att stress är vår tids största folksjukdom. Stressar man då blir man förr eller senare sjuk, kanske t.o.m. kroniskt sjuk.
Ändå bygger dagens "välfärdssamhälle" på att den som stressar mest kommer längst?
Visst det är säkert sant om man tror att man är stålmannen (eller kvinnan) och är både osårbar och odödlig!
Men det är klart, "det drabbar ju inte mig" så varför tänka längre än näsan räcker?!
Men så en dag upptäcker man att man inte orkar längre, att man mår allt annat än "tack bara bra".
Att man inte har vare sig energin eller entusiasmen kvar att ens gå ur sängen på morgonen. Man upptäcker till sin stora fasa att man drabbats av den stora lögnen... man har fastnat i latmask-syndromet!
Man har drabbats av Utmattningssyndrom eller någon annan stressrelaterad sjukdom, som man ditintills spottat på som inbillnings sjuka.
Man har drabbats av det som "inte händer mig" sjukan...
Detta är naturligtvis katastrof, en ren misär till och med.
Särskilt som det i dagens "fantastiska" Sverige är i stort sett helt omöjligt att få en diagnos eller (huuu för denna hiskeliga tanke!) bli sjukskriven, utan att hela ens liv rasar samman likt ett korthus i korsdrag!!!
Jaha... vad nu göra????
Man har inte en chans att arbeta eftersom man är så sjuk av utmattning och trötthet att man knappt orkar ta sig ur sängen. Och det finns inte en chans att man kan stanna hemma utan att bli skoningslöst bestraffad och dessutom ruinerad...!
Mitt blygsamma och ytterst försynta förslag lyder: tänk efter i förväg. Vad är ditt liv som frisk värt för dig egentligen?
Sluta lyssna på vad politiker och "alla andra" har för obildade åsikter kring hur ett liv ska se ut.
Bilda dig en egen uppfattning baserad på fakta om "fusk sjukdomar" istället för att lyssna på skitsnack, och sluta lev efter "normer" som bygger på stress, press, ångest, löjliga krav och måsten!
Med det inte sagt att man för den sakens skull skall förvandlas till en soffpotatis utan vare sig mål eller ambitioner. Med det ska vara ens egna mål och ambitioner, inte samhällets, politikernas eller "alla andras"!!!
Tro det eller ej, men det går faktist att bli och vara framgångsrik på sina egna villkor, utan konstant stress och på randen till galenskap.
Men då gäller det att stå på sig, och våga stå för att man vare sig gör eller lever som "alla andra" tycker att man ska göra och leva. Eller också böjer man sig snällt för massan, och ber en stilla bön att man får behålla sin hälsa!
Jag vet inte... man kanske måste drabbas av en kronisk sjukdom för att komma till insikt om vad som är viktigt i livet?
Det kanske är så att människan av idag inte kan dra ner på tempot förrän kroppen tvingar oss till det? Förrän man sitter så djupt i skiten att det inte längre finns ens skuggan av en chans att man kan återgå till det liv man hade innan...
Varför, undrar jag???
Det känns så onödigt att behöva förstöra hela sitt liv för att förstå hur man egentligen skulle ha levt för att inte hamna där man är idag.
Varför inte bara lyssna på dom av oss som hamnat i eländet, och DRA NER PÅ TEMPOT?
Gärna innan det är försent och inte efteråt...
Leva i det förflutna...
"Avsluta varje dag och var färdig med den. Du har gjort vad du har kunnat." Ralph Waldo Emerson
Att kunna leva efter detta citat anser jag är en konst.
Det är mycket enklare att leva i det förflutna, älta en massa strunt, gräma sig över vad man gjort eller inte gjort och må allmänt skit dåligt. Då har man ju också en legitim orsak till att gnälla och "tycka synd om sig själv" (vilket by the way är det vidrigaste jag vet när någon säger till en människa som mår dåligt att denne tycker synd om sig själv!).
Detta citat är enligt undertecknad en förträfflig orsak till att släppa allt vad prestionsångest innebär. Men att kunna erkänna för sig själv att man verkligen gjort vad man kunnat, verkar vara något som "nutids människan" har extremt svårt för.
Varför är det så att allting här i världen ska vara så förbannat svårt???? Varken saker, händelser eller livet är väl svårare än man gör det? Är man en mästare på att krångla till saker (som jag är) ja då blir ju livet givetvis därefter.
Har man ännu svårare för att släppa saker, att inte ta med sig jobbet hem, att aldrig glömma en oförrätt... jaa då blir livet extremt jobbigt.
Men man har ju också ett val, jag kan välja att sluta krångla till saker. Men då måste jag först erkänna för mig själv att det är mitt eget fel att "allting" i mitt liv är krångligt, jobbigt och svårt. Den nöten är aningens svårare att knäcka.
Kan man medvetet jobba med att förbättra saker i sitt liv utan att för den sakens skull "spela" någon annan än man är, då är man på rätt väg.
Att leva i det förflutna är inget annat än en orsak att medvetet inte jobba med att bli en bättre människa. Att aldrig glömma en oförrätt, ta upp allt gammalt groll när man grälar, och aldrig komma vidare i sitt liv för att man som barn enbart fick höra att man är värd ungefär lika mycket som en påse skit, det är inte hälsosamt för vare sig en själv eller ens omgivning...
Jag tycker att man har en skyldighet att verkligen göra det bästa av ens liv. Man har ju trots allt bara ett liv (i alla fall som vi är medvetna om just nu). Jag tycker att man är skyldig sig själv att tro på sig själv, att använda de talanger och färdigheter man är född med eller förvärvar under livet, och att verkligen leva det liv man vill.
Visst, det är skitsvårt att vara sann mot sig själv när man har en jävla Jantelag som talar om för DIG att DU inte är bättre än VI och OSS... Vilket kanske kan vara sant i vissa fall, men i de flesta fall är rena rama skitsnacket och inget annat. Man är den man väljer att vara! Om man väljer att vara en skitstövel som har näsan i vädret och trycker ner alla andra, jaa då är Jantelagen kanske berättigad. Men om man väljer att vara sann mot sig själv utan att för den delen vara rena rama idioten, då kan lagen köras upp till till ett varmare ställe där den hör hemma!!!
Så lev det liv du vill leva, det liv du förtjänar, och gräm dig inte över det som var igår, förra veckan eller för den delen för ett år sen. Det var då, detta är nu.
Du har gjort det du kunnat idag helt enkelt, var nöjd med det!
En saga????
Det var en gång ett kungarike vid namn Slavariket som styrdes av den ondsinte och tyrraniske kung Orättvisa och hans riddare De Ryggradslösa. Allt arbete med landet skötte dom kring det ovala bordet Demokrati i den stora borgen av äkta guld som kallades Riksdagsborgen.
Kung Orättvisa styrde landet med järnhand från det ovala bordet Demokrati, och Slavarikets invånare tvingades acceptera den grymma kungens alla belut och nycker.
Om det var någon som vågade ta sig ton och protestera eller ens göra sin röst hörd, så skickade kungen genast De Ryggradslösa för att ta ifrån den otacksamma medborgaren hans hårt förvärvade och ytterst få guldmynt, samt bränna ner hans hem. Därefter förvisades han och hela hans familj från Slavariket utan pardon. Detta höll eventuella upprorsmakare på mattan ett tag där Orättvisa ville ha dom. Medborgarna i Slavariket skulle minsann veta sin plats, men dom skulle givetvis också älska, acceptera och hylla sin kung.
Det var ju Han som såg till att dom hade arbeten som knäckte deras själ och hälsa, hade tak över huvudet som kostade mer än dom egentligen hade råd med, levde med ett skattesystem som stal större delen av lönen och dessutom hade både yttrandefrihet och demokratiska värderingar under strikt styrda former.
Självklart var Slavarikets image utåt VÄLDIGT viktig för kungen, och alla medborgare skulle självklart bidra till att resten av världen fick veta att i Slavariket, där hade man minsann världens bästa sjukvård och levnadsvillkor.
Att medborgarna i själv verket var totalt livegna, betalade världens högsta skatt, inte fick nån vård överhuvudtaget och röstade på vallöften som var rena rama lögner, det fick absolut inte komma ut om livet var folket kärt!
Detta var Slavarikets medborgare smärtsamt medvetna om, lika medvetna var dom om att kungen bara blev girigare och girigare ju längre han satt vid makten.
Och så en dag blev Orättvisa galen, och hans maktbegär visste inte längre några gränser.
Nu skulle ALLA ut i arbete så att han kunde driva in mera skatter för att kunna bygga ut sin borg och slippa betala för dom sjuka och gamla. Pensionen drogs in, lika så sjukersättningen för ALLA former av sjukdomar (även kroniska givetvis) och handikapp.
Nu skulle kung Orättvisa minsann visa omvärlden vilken fantastisk ledare han var som utrotade arbetslösheten i sitt kungarike. Och alla som utav någon anledning inte kunde bidraga till besanningen av detta projekt, genom att vara arbetsoförmögna, blev skoningslöst bestraffade genom först allmän förnedring för att sedan brännas på bål.
Och så vips så fanns världens första rike utan arbetslösa, sjuka och gamla människor.
Orättvisa jublade av glädje och ställde till med en gigantisk fest där han bjöd in Kungar från andra riken för att visa hur ett land ska styras.
När gästerna kördes genom riket stod medborgarna och jublade och kastade blommor till sin kung. Man riktigt kände den berusande atmosfären av kärlek, glädje, bottenlös lycka och välfärdens friska fläkt i Slavariket.
Inte en enda av gästerna hade någonsin kunnat ana att allt detta var lögn, och att kung Orättvisas kalas finansierades genom att han egentligen bedrev diktatur, och året innan hade höjt skatten till orimliga nivåer.
Nej... det syntes ju inte på medborgarnas glada och sorglösa ansikten att dom levde under en tyrann, som nyttjade De Ryggradslösa till att utföra vad som helst i Demokratins namn...
Snipp snapp snut så var sagan slut?
Kärlek = Svartsjuka????
Jag kan i min vildaste fantasi inte begripa varför många människor tycker att följande ekvation är lika normal och självklar som att solen går upp imorgon.
Svartsjuka + äganderätt x psykisk/fysisk misshandel etc. = Kärlek.
Vad ger en människa (vilken människa det än må vara) rätten att tro sig äga sin partner?
"Vi är ett par, alltså bestämmer JAG vem DU träffar, vilka dina vänner är, vad du gör, när du gör det, vad du säger till mig och hur/när du säger det, hur du för dig, hur du klär dig, hur din kropp SKA se ut, vad du ska jobba med, hur mycket du ska tjäna ( så att JAG kan vältra mig i ägodelar som DU inte har något intresse av), och slutligen vad du gör med dom pengar som du får över när "våra" gemensamma kostnader är betalda"!!!
Så vitt jag vet (men jag förbehåller mig rätten att ha fel) så står det ingenstans i Sveriges Rikes Lag att man har rätt att hålla sig med slavar!
Så varför anser då så många människor att ett "kärleksförhållande" berättigar till slaveri?!
Så kommer vi då till ett ämne som jag tycker mycket illa om, och känner extremt starkt för, nämligen Svartsjuka...
Vad i hela världen ger min partner (bildligt talat, min partner är absolut inte svartsjukt lagd för i så fall hade vi inte varit tillsammans!) rätten att obefogat vara svartsjuk på mig?! Vilken jävla förolämpning mot min person rent ut sagt!!!
Svartsjuka är enligt min mening inget annat än en synonym för: Osäkerhet, Kontrollbehov, Maktbegär och en himla massa annan psykologisk skit! Om man nu inte kan lita på den man har ett "kärleksförhållande" med, varför i hela friden är man då tillsammans med människan??? Och vad är det då man egentligen "älskar"???
Är det någon form av självutnämnd martyr Titel man är ute efter?
Eller är man en njutningsfull självplågare av gigantiska proportioner... självutnämnd kung/drottning av sadism, eller vad tusan är det frågan om???
Uppenbarligen tycker man om att må väldigt dåligt och få andra att må ännu sämre, och tydligen trivs man alldeles ypperligt med alla svarta tankar som dyker upp i ens huvud så fort man inte har sin "älskling" under strikt uppsyn!
Jag är absolut inte för otrohet, tro för allt i världen inte det är ni snälla. Tvärtom så tycker jag att det finns få saker man kan göra mot den man påstår sig älska, som är så oförlåtliga!
Men samtidigt så har jag ändå viss förståelse för att dom som ständigt och skoningslöst blir oskyldigt anklagade av sin "älskvärda andra hälft" för att vara otrogna, tillslut faktist är det... Men även där har man ett val som man sedan måste stå till svars för. Man kan faktist välja att lämna istället!
Dock... det måste vara oerhört påfrestande att ständigt bli misstrodd för att partner menar på att "Du svarade inte när jag ringde dig, var du otrogen eller?!" eller ännu bättre: "Han/hon påstod att han/hon duschade i en halvtimme. Vem faaaan duschar i en halvtimme?!"
Jaaa... vem gör något så oerhört?
Enligt min mening så har svartsjuka, kontroll, makt etc. ingenting med kärlek att göra.
Den som tror eller tycker det har uppenbarligen inte den blekaste aning om vad kärlek är eller står för!
Att älska någon är inte det samma som att ständigt anklaga personen, misshandla, äga eller manipulera den samme.
Äga gör man sina ägodelar, till den kategorin hör inte än så länge inte människan!!!
Vad kärlek däremot är, är förtroende, repekt för sig själv och sin partner, förståelse, stöd, ärlighet, empati etc.
Detta är något man måste bygga upp och förtjäna, inte saker som man har automatisk rätt till i ett förhållande.
Om man varken kan eller vill ge detta till sin partner, då tycker jag inte att man har rätten att involvera sig med en annan människa vars liv man garanterat kommer att förpesta!
Och man har definitivt inte rätt att påstå att man älskar någon vars liv man vill förstöra.
"Jag älskar dig, och därför ämnar jag obönhörligt att förstöra hela ditt liv genom att behandla dig som skit" rimmar extremt illa tycker jag...
Jag har varken förståelse, respekt, empati eller tolerans för denna typ av människor eller beteenden!
Och jag tycker inte att någon annan borde ha det heller...
What You destroy, I no longer need...!
En man sa en gång: "Jag har ingen större respekt för någon som inte är visare idag än han var igår"
När jag första gången läste detta citat tyckte jag att det var en aning skoningslöst.
Men nu mera har jag upptäckt att han inte var helt ute och cyklade trots allt. Varför respektera någon som uppenbart gör sig dummare än man är?
Jag kanske är en hård och skoningslös jävel, men om det är något jag har extremt svårt för att tolerera så är det detta fenomen hos människor.
Med det inte sagt att jag på något vis anser mig själv vara en överintelligent människa, min IQ ligger förmodligen på en ganska normal nivå. Men så utger jag mig heller inte för att vara vare sig intelligentare eller dummare än jag är.
Det här citatet är som "allting" annat här i världen öppet för tolkning, och hur det tolkas ligger ytterst och allena hos betraktaren. Och eftersom betraktaren och tolkaren i det här fallet är jag, så ska jag dela med mig av vad jag anser är att göra sig dummare än man är.
Det finns naturligtvis oräkneliga exempel på "dumma" (läs: normal smarta och många gånger t.o.m. intelligenta) människor här i världen, och jag tänker bara ta upp det exempel som retar mig till tragedins rand...
Om man väljer att medvetet öppna ögonen och verkligen syna sin omgivning (och då även sin allra närmsta), så kommer man i många fall troligtvis att bli först mörkrädd och sedan sorgsen.
Eller som i mitt fall trött, less och jävligt irriterad!
För om man verkligen vågar se efter, så kommer man att upptäcka människor som man vet är intelligenta och som har talanger som en annan bara kan drömma om. Må det vara konstnärliga, musikaliska, matematiska eller vad som helst. Dessa människor har både potential och möjligheter att kunna göra det som dom verkligen vill göra med sina liv.
Ponera nu att du känner, eller är släkt med en sådan person.
Du vet med dig att personen är skicklig, vill och mycket väl skulle kunna leva på sin talang. Du har flertalet gånger hört från personen att dennes största och hetaste önskan är att arbeta med något där talangen kommer till användning. Människan i fråga har t.o.m. kollat upp utbildningar för att vidareutveckla denna gåva. Han/hon är väldigt, väldigt nära att satsa på sig själv och det han/hon vill få ut av sitt liv.
Sedan dyker det upp en "vampyr" (läs: känslomässigt utsugande manipulatör) i din väns eller släktings liv, och sveper undan fötterna på denne med gåvor, smicker och omsvepande kärleksförklaringar.
Kärleken blomstrar och din vän är lyckligare än någonsin tidigare i sitt liv, och "vampyren" är en fantastisk människa som gör allt för din vän och dennes lycka. Men ganska snart så totalvänder det hela, och den "fantastiska" människan börjar sakta men säkert förvandla din vän till en lydig och bitter människa som tar "kärestans" ord för lag.
Tänk dig också att vännen vet att han eller hon blir manipulerad, men fullt medvetet väljer att böja sig, för "jag älskar ju X eller Y".
Till en början kvarstår vännens rätta personlighet som är varmhjärtad, humoristisk och ödmjuk. Kvarstår gör också viljan att uppfylla sin önskan, dröm, mål, kalla det vad man vill. Men efter att i månader och tillslut i år fått "Jävligt klart för sig" att det enda rätta och riktiga sättet att tjäna sin inkomst på, är att jobba 07-16 med en fast anställning (oavsett hur dåligt man mår både fysiskt och psykiskt på sitt fasta jobb!!!), så börjar vännen själv att "tro" på det för "jag orkar inte bråka"...
Och inte nog med det, hela vännens rätta jag förvandlas till en klon av "den älskades" personlighet och sinnessjuka åsikts system.
Ponera nu att du vet att vännens rätta person finns kvar till 100% under detta "påtvingade" skådespel, och att denne är mycket olycklig och börjar bli en riktigt bitter människa. Vännen har medvetet gett upp sin önskan och sitt mål för att anpassa sig, och slutat upp med precis allt denne tyckt, tänkt, gjort och velat göra.
Dessutom ingår det i det "nya jaget" att bli precis lika känslomässigt kall, kompromisslös, empatilös som partnern, och dessutom ta sig en ton av respektlöshet och överlägsenhet mot dig och hela sin övriga omgivning.
Alla är korkade, dumma, puckade...etc. Alla utom personen i fråga naturligtvis!
Det du nu ser och hör är inte ens skuggan av din vän eller släkting längre, det är i mina ögon ondskan personifierad. Och dumheten... som jag tidigare nämnde.
Jag är numera en av dom tidigare nämnda korkade, dumma, puckade personerna.
Varför... för att jag säger som det är när jag blir tillfrågad (även om jag väljer hur jag säger saker), jag jobbar inte 07-16 och jag satsar på det jag vill göra i mitt liv...
Så då kommer vi osökt till frågan om vem som är korkad, dum eller puckad egentligen.
För hur dum är man inte om man fullt medvetet spelar en ohållbar teater som gör en djupt olycklig, dessutom så uselt att det är genomskinligt för alla utom "vampyren". Om man fullt medveten om vad man gör, behandlar sin närmsta omgivning lika svinigt som fanskapet man lever med, för att i nästa stund när kräket inte är inom räckhåll för den mänskliga hörseln, spy galla över hela dennes oacceptabla förhållningssätt mot "mina vänner och mig"!
Hur dum är man inte om man medvetet sågar av grenen man sitter på och sen inte kan begripa varför man trillar i backen och slår sig?!
För mig är detta vad Abraham Lincoln menade när han sa "Jag har ingen större respekt för någon som inte är visare idag än han var igår".
Och jag håller med, gör man sig fullt medvetet dummare än man är, behandlar människor som något som katten spytt upp, ja då mister man respekten som ens medmänniskor har för en.
Eller i alla fall min!
//Celaeno
När jag första gången läste detta citat tyckte jag att det var en aning skoningslöst.
Men nu mera har jag upptäckt att han inte var helt ute och cyklade trots allt. Varför respektera någon som uppenbart gör sig dummare än man är?
Jag kanske är en hård och skoningslös jävel, men om det är något jag har extremt svårt för att tolerera så är det detta fenomen hos människor.
Med det inte sagt att jag på något vis anser mig själv vara en överintelligent människa, min IQ ligger förmodligen på en ganska normal nivå. Men så utger jag mig heller inte för att vara vare sig intelligentare eller dummare än jag är.
Det här citatet är som "allting" annat här i världen öppet för tolkning, och hur det tolkas ligger ytterst och allena hos betraktaren. Och eftersom betraktaren och tolkaren i det här fallet är jag, så ska jag dela med mig av vad jag anser är att göra sig dummare än man är.
Det finns naturligtvis oräkneliga exempel på "dumma" (läs: normal smarta och många gånger t.o.m. intelligenta) människor här i världen, och jag tänker bara ta upp det exempel som retar mig till tragedins rand...
Om man väljer att medvetet öppna ögonen och verkligen syna sin omgivning (och då även sin allra närmsta), så kommer man i många fall troligtvis att bli först mörkrädd och sedan sorgsen.
Eller som i mitt fall trött, less och jävligt irriterad!
För om man verkligen vågar se efter, så kommer man att upptäcka människor som man vet är intelligenta och som har talanger som en annan bara kan drömma om. Må det vara konstnärliga, musikaliska, matematiska eller vad som helst. Dessa människor har både potential och möjligheter att kunna göra det som dom verkligen vill göra med sina liv.
Ponera nu att du känner, eller är släkt med en sådan person.
Du vet med dig att personen är skicklig, vill och mycket väl skulle kunna leva på sin talang. Du har flertalet gånger hört från personen att dennes största och hetaste önskan är att arbeta med något där talangen kommer till användning. Människan i fråga har t.o.m. kollat upp utbildningar för att vidareutveckla denna gåva. Han/hon är väldigt, väldigt nära att satsa på sig själv och det han/hon vill få ut av sitt liv.
Sedan dyker det upp en "vampyr" (läs: känslomässigt utsugande manipulatör) i din väns eller släktings liv, och sveper undan fötterna på denne med gåvor, smicker och omsvepande kärleksförklaringar.
Kärleken blomstrar och din vän är lyckligare än någonsin tidigare i sitt liv, och "vampyren" är en fantastisk människa som gör allt för din vän och dennes lycka. Men ganska snart så totalvänder det hela, och den "fantastiska" människan börjar sakta men säkert förvandla din vän till en lydig och bitter människa som tar "kärestans" ord för lag.
Tänk dig också att vännen vet att han eller hon blir manipulerad, men fullt medvetet väljer att böja sig, för "jag älskar ju X eller Y".
Till en början kvarstår vännens rätta personlighet som är varmhjärtad, humoristisk och ödmjuk. Kvarstår gör också viljan att uppfylla sin önskan, dröm, mål, kalla det vad man vill. Men efter att i månader och tillslut i år fått "Jävligt klart för sig" att det enda rätta och riktiga sättet att tjäna sin inkomst på, är att jobba 07-16 med en fast anställning (oavsett hur dåligt man mår både fysiskt och psykiskt på sitt fasta jobb!!!), så börjar vännen själv att "tro" på det för "jag orkar inte bråka"...
Och inte nog med det, hela vännens rätta jag förvandlas till en klon av "den älskades" personlighet och sinnessjuka åsikts system.
Ponera nu att du vet att vännens rätta person finns kvar till 100% under detta "påtvingade" skådespel, och att denne är mycket olycklig och börjar bli en riktigt bitter människa. Vännen har medvetet gett upp sin önskan och sitt mål för att anpassa sig, och slutat upp med precis allt denne tyckt, tänkt, gjort och velat göra.
Dessutom ingår det i det "nya jaget" att bli precis lika känslomässigt kall, kompromisslös, empatilös som partnern, och dessutom ta sig en ton av respektlöshet och överlägsenhet mot dig och hela sin övriga omgivning.
Alla är korkade, dumma, puckade...etc. Alla utom personen i fråga naturligtvis!
Det du nu ser och hör är inte ens skuggan av din vän eller släkting längre, det är i mina ögon ondskan personifierad. Och dumheten... som jag tidigare nämnde.
Jag är numera en av dom tidigare nämnda korkade, dumma, puckade personerna.
Varför... för att jag säger som det är när jag blir tillfrågad (även om jag väljer hur jag säger saker), jag jobbar inte 07-16 och jag satsar på det jag vill göra i mitt liv...
Så då kommer vi osökt till frågan om vem som är korkad, dum eller puckad egentligen.
För hur dum är man inte om man fullt medvetet spelar en ohållbar teater som gör en djupt olycklig, dessutom så uselt att det är genomskinligt för alla utom "vampyren". Om man fullt medveten om vad man gör, behandlar sin närmsta omgivning lika svinigt som fanskapet man lever med, för att i nästa stund när kräket inte är inom räckhåll för den mänskliga hörseln, spy galla över hela dennes oacceptabla förhållningssätt mot "mina vänner och mig"!
Hur dum är man inte om man medvetet sågar av grenen man sitter på och sen inte kan begripa varför man trillar i backen och slår sig?!
För mig är detta vad Abraham Lincoln menade när han sa "Jag har ingen större respekt för någon som inte är visare idag än han var igår".
Och jag håller med, gör man sig fullt medvetet dummare än man är, behandlar människor som något som katten spytt upp, ja då mister man respekten som ens medmänniskor har för en.
Eller i alla fall min!
//Celaeno
Välkommen till min nya blogg!
Jag är helt ny vad gäller det här med bloggar...
Vilket kanske kan te sig lite märkligt eftersom jag älskar att skriva, och gärna vill bli läst av andra. En förklaring kan dock vara att jag har noll tolerans med datorer, programvara etc. som strular eller är "otydligt" beskrivet i Hjälp-funktionen!
Visst, jag erkänner att det är mitt eget fel, men jag är en idiot när det gäller datorer och föredrar när saker beskrivs som för en fyra åring, dvs. övertydligt.
Hur som haver så har jag till dags dato knappt vetat vad en blogg är för något, och bara läst en enda... den som tillhör min väninna. Men nu ska jag alltså börja blogga själv, och ser med en salig blandning av entusiasm och förfäran fram emot det hela!
Så... vad kommer då denna blogg att handla om?
Vilka olika ämnen kommer att tas upp till allmän beskådan?
Jaa säg det så här i förväg... Jag har faktist ingen aning så här på rak arm, men en god gissning (ej att förväxlas med löfte om jag får be så snällt!) är politikens vett (om det finns en sådan) och idioti, svartsjuka, ME/CFS, saker som jag stör mig enormt (eller bara lite grann) på, kultur etc.
Men jag vill på en gång passa på att varna "känsliga läsare"!!!
Jag skriver med KÄNSLA gott folk, och den känslan kan variera rejält. Ibland är jag ledsen, ibland fullkomligt rosenrasande. Ibland skriver jag eldigt, ibland iskallt, och ibland driver jag rejält med världen i äkta Satir anda.
Så ni kan komma att uppleva käslor av äckel, ilska, hysteriska asgarv eller helt enkelt bli antingen "frälsta" eller bestörta.
Jag skriver, men ni väljer att läsa... eller inte läsa.
Men jag gör skäl för mitt alias, så var beredda på Stormar!
// Celaeno
Vilket kanske kan te sig lite märkligt eftersom jag älskar att skriva, och gärna vill bli läst av andra. En förklaring kan dock vara att jag har noll tolerans med datorer, programvara etc. som strular eller är "otydligt" beskrivet i Hjälp-funktionen!
Visst, jag erkänner att det är mitt eget fel, men jag är en idiot när det gäller datorer och föredrar när saker beskrivs som för en fyra åring, dvs. övertydligt.
Hur som haver så har jag till dags dato knappt vetat vad en blogg är för något, och bara läst en enda... den som tillhör min väninna. Men nu ska jag alltså börja blogga själv, och ser med en salig blandning av entusiasm och förfäran fram emot det hela!
Så... vad kommer då denna blogg att handla om?
Vilka olika ämnen kommer att tas upp till allmän beskådan?
Jaa säg det så här i förväg... Jag har faktist ingen aning så här på rak arm, men en god gissning (ej att förväxlas med löfte om jag får be så snällt!) är politikens vett (om det finns en sådan) och idioti, svartsjuka, ME/CFS, saker som jag stör mig enormt (eller bara lite grann) på, kultur etc.
Men jag vill på en gång passa på att varna "känsliga läsare"!!!
Jag skriver med KÄNSLA gott folk, och den känslan kan variera rejält. Ibland är jag ledsen, ibland fullkomligt rosenrasande. Ibland skriver jag eldigt, ibland iskallt, och ibland driver jag rejält med världen i äkta Satir anda.
Så ni kan komma att uppleva käslor av äckel, ilska, hysteriska asgarv eller helt enkelt bli antingen "frälsta" eller bestörta.
Jag skriver, men ni väljer att läsa... eller inte läsa.
Men jag gör skäl för mitt alias, så var beredda på Stormar!
// Celaeno
